vattenstämpel

Hjärninfarkt och TIA Skriv ut

Sekundärpreventiv handläggning av stroke och TIA är i stort sett samma, och samma typ av undersökningar bör genomföras för att identifiera riskfaktorer och optimera sekundärprevention. Ofta påvisas den cerebrala lesionen vid bilddiagnostik med datortomografi eller med magnetresonanstomografi.

Utredning av stroke och TIA har stor betydelse för optimal sekundärprevention och omfattar:

Bilddiagnostik av ischemisk stroke och TIA
CT eller MRT av hjärnan är nödvändigt för att skilja blödning från ischemisk stroke och TIA, lokalisering och storlek på hjärninfarkt och för bedömning av orsaken. Upprepade undersökning kan vara lämpligt om den ursprungliga undersökningen inte är klargörande. MRI med diffusionssekvenser ger mest information och förordas framför allt vid små hjärninfarkter och vid infarkter i hjärnans bakre cirkulationen. Vid TIA visar oftast inte CT den verkliga patologin, men MRT kan visa diffusionsforändringer som indikerar ischemi, särskilt i fall där symtomen kvarstår under mer än 60 min.

Undersökning av kärlsystemet
Undersökning för att påvisa stenoser i karotisartärerna bör utföras snarast på alla patienter, där karotisoperasion kan vara lämplig, med hjälp av ultraljud, CT eller MR-angiografi med kontrast. MR angiografi med kontrast har störst specificitet och sensitivitet för att påvisa symtomgivande stenoser.

Angiografi och ultraljud (transkraniell Doppler) ger också information om det intrakraniella kärlstatus, men konsekvenserna för sekundärpreventionen är fortfarande oklart.

Undersökning av hjärtat
Kardiell embolisering orsakar cirka 30% av alla hjärninfarkter. Ekokardiografi, i första hand transtorakal och i del fall transesofagealt, är indicerat om det finns anledning att misstänka blodpropp från hjärtat. Patologiskt fynd vid undersökningen kan påverka valet av sekundärprevention. Patienter med ischemisk stroke och TIA och förmaksflimmer då är antikoagulation indicerat oavsett resultatet av ultraljud (se kapitel 4.3.3.3 sekundär prevention av förmaksflimmer). Ekokardiografi är särskilt relevant och bör ges hög prioritet hos patienter med misstänkt kardiell emboli men utan förmaksflimmer. Detta gäller särskilt för patienter med ischemisk stroke eller TIA i flera kärlterritorier, akut hjärtinfarkt, tidigare hjärtinfarkt, hjärtsvikt eller hjärtklaffsjukdom, och patienter utan riskfaktorer för åderförkalkning. Yngre patienter (<60 år) utan känd orsak till hjärninfarkt eller TIA bör prioriteras. EKG är obligatoriskt för alla patienter. Långtids-EKG över 24 timmar ("Holter-EKG") kan vara värdefullt vid misstänkt paroxysmalt förmaksflimmer.

Undersökning av riskfaktorer
De viktigaste påverkbara riskfaktorerna är hypertoni, förmaksflimmer, rökning, inaktiv livsstil, diabetes mellitus, hyperkolesterolemi, andra lipidrubbningar och symtomatisk karotisstenos. Hypertoni är avgjort viktigaste riskfaktorn. Blodtrycket är i det akuta skedet är ofta förhöjt och det är blodtrycket som mäts efter 4 dagar eller senare efter stroken som är utgångspunkten vid behandling för sekundärprevention. Rådgivning och uppmuntran skall ges med förslag om ändring i levnadsvanor för att sluta röka, om möjlig öka motionsgraden och förbättra kostens hälsoprofil.

Blodprov
Som en del av bedömningen av riskfaktorer tas följande blodprover : Hb, CRP, PK-INR, trombocyter, totalkolesterol, HDL-kolesterol, LDL-kolesterol, triglycerider, fasteglukos, HbA1c, kreatinin och elektrolyter.

Rutinmässig screening med avseende på ärftlig trombofili, fosfolipid-antikroppar, andra autoantikroppar eller homocystein påverkar inte prognosen och bidrar i liten utsträckning vid valet av behandling.