vattenstämpel

Akut omhändertagande inom primärvård Skriv ut

Det är inte nivån på blodsockret (eller förekomst av ketoner i blod) som avgör om patienten är i behov av akut sjukvård eller inte.  En opåverkad patient med P-glukos 30 mmol/l kan behandlas polikliniskt medan en påverkad patient med P-glukos: 15-20 mmol/l kan kräva intensivvård.

Den akuta medicinska faran med förhöjt blodsocker består i att patienten kan få vätskebalansrubbningar (vätskebrist), elektolytrubbningar (främst högt S-kalium) och ketoacidos (lågt pH) med chock, blodtrycksfall och hjärtrytmrubbningar som följd. Dessa rubbningar skall misstänkas om patienten har haft symtom en längre tid med törst, stora urinmängder, ett P-glukos mer än 15-20 mmol/l och något av nedanstående:

  • Ett påverkat allmäntillstånd (t ex sänkt vakenhetsgrad, kramper, vidgade pupiller)
  • Är cirkulatorisk instabil (snabb och svag puls, cyanotisk, perifert kall, sjunkande blodtryck)
  • Hyperventilerar (Kaussmals andning = djupandning, ev med acetondoft)
  • Buksmärtor och muskelvärk kan vara ett tecken på ketoacidos
  • Illamående och kräkningar.
  • Hög feber. Oftast tecken på bakomliggande infektion och försvårar korrigering av vätskebalans.

Patienter med höga blodsocker och symtom en längre tid kan initialt behöva insulinbehandling. Bedömer man att patienten är för trött, påverkad, har andra sjukdomar eller är chockad för att lära sig blodsockermätning, insulininjektioner eller hantera hypoglykemier adekvat bör insulinbehandling inledas på sjukhus.

Man bör också fråga patienten vad han eller hon vill. De flesta patienter brukar helst inte vilja läggas in på sjukhus. Vid tveksamheter om var patienten bäst handläggs är det bättre att ringa och diskutera med sjukhusets diabetesmottagning .